På vägen till Konsum alldeles nyss stötte jag ihop med en kille jag jobbade ihop med en kväll förra sommaren. Vi stod och småpratade lite och han berättade att han är klar ingenjör nu och har bott i Gamlestan sen i mars. -Märkligt att vi inte har setts nån gång, tyckte han. Då insåg jag att jag knappt varit hemma nånting sen i mars. Fortsätter gå och passerar ingången till den gigantiska kyrkogården. Minns en dag i vintras då det inte var så kallt men det regnade helt enormt mkt. Jag och Jonathan promerade runt den. Jag minns det så väl, men ändå inte alls, allt är liksom suddigt precis som det vore evigheter sen. Det enda jag hade i huvudet var "lite, lite till".

Alla människor som passerar mig på vägen hem påminner mig om varför det blev som det blev. På bägge sätt. ¨

Jag hade knappt nåt socialt liv, inga pengar och orkade inte jobba. Ingen kärlek heller för den delen.
När chansen till hjälp kom tänkte ja "shit vad bra, nåt att göra och pengar att spara,. vilken grej".
Fem månader senare tittar jag på mitt kontoutdrag utanför konsum och inser att jag har exakt lika lite pengar kvar. Och som att den olyckliga kärleken ersatts av ny, bra kärlek. Haha.

Ush och fy vad deppigt det här låter. Inte så passande i värmen direkt.