-Tjejer växer upp i rollen som den hjälplösa, allt i rosa och med dockor och Barbies, med drömmen om en prins som ska rädda dom och med tankar på att bilda familj och livet som en dans på rosor. Killar växer upp i rollen som den stora starka som itne ska visa känslor på samma sätt som tjejer, allt i blått med bilar och låtsassvärd, med drömmen om att vara den starkaste och tuffaste krigaren. Nånstans där tjejen och killen möts i någon slags kärlek uppstår det ofta problem och så frågar folk sig varför. Är det så konstigt?
De flesta nu för tiden växer upp med dessa förutbestämde könsrollerna och jag är inte alls bättre själv,jag har många fördomar. Men jag tycker det är skönt att jag är medveten om en del av dom.

När ska folk våga bli kära i personer och inte i kön?

När ska man våga kalla sig feminist utan att som tjej behöva höra kommentarer som "rakar du inte benen eller?" och "hatar du män?" och som kille få höra att man är mesig?

Jag är absolut feminist. Men ingen radikalfeminist. Men det är tyvärr den bilden många har av feminister eftersom det är de som syns i t.ex media. (Det är de för övrigt när det gäller nästan allt, de mest radikala och de som sticker ut mest märks mest och så tror alla att hela den gruppen är likadan). Att vara feminist, enligt mig,  innebär en vilja och strävan efter ett mer jämlikt samhälle mellan könen. Inte enbart för kvinnorna eller enbart för männen . Utan för människor. Jag kan hålla med om att själva ordet feminist är lite missvisande eftersom det syftar på det feminina. Många tror kanske då att det bara handlar om jämlikhet för kvinnorna. Och visst kan man välja att kalla sig humanist istället, men jag väljer istället att kalla mig feminist och så får man ta den här diskussionen med folk.