Idag helt plötsligt kom den där saknaden. Mormor är borta. Det har gått månader nu och på något konstigt sätt har man vant sig att leva sin vardag utan henne. För att man måste. Men det känns nästan värre nu. I början,särskilt de första dagarna då det var det enda man tänkte på och pratade om, så var ju saknaden där hela tiden. Då var man liksom i alla fall beredd. Nu bara hugger den tag i en då och då och... Ja. Det känns. Men det är väl så det ska kännas. Hon var den första riktigt nära till mig som gick bort (förutom farfar men det var ju innan jag föddes)så allt det här är nytt för mig.Alla känslor och tankar. Men det behövs, man behöver lära sig att livet faktiskt tar slut och att man går vidare. Och förhoppningsvis kan man ta till vara på det man har just nu.

Nu ska jag gå å lägga mig till Hello Saferide. Längesen jag lyssnade på den skivan,den e underbar.

Natti