Jag har inte skrivit något om det här på bloggen vad jag minns (men vad vet jag, lider ju av tankspriddhet ggr 1000) men jag har efter mycket trixande, lite tjatande och många sömnlösa nätter äntligen fått lov att hyra ut min lägenhet vitt från 1a januari till 1a oktober, och även hittat en hyresgäst som idag skrev på kontraktet.

Och med det gjort lättar en stoooor sten från mitt bröst, och jag kan äntligen ge Oslo en rejäl chans. På riktigt.

Men det innebär också att det dröjer innan jag får bo i samma stad som min syster igen.

Och det känns jobbigt, men det får gå.

Om du läser det här syrran så vill jag för övrigt gärna se Broder Daniel-dokumentären med dig, har du sett trailern?
Jag blev alldeles tårögd.
Det är trots allt inte så illa så länge vi lever, drömmer, andas.
Syskonkärlek = Forever



Minneskonserten var för övrigt underbar, vacker och sorglig.