Jag blir så trött på mina jävla svackor. På mina jävla känslor. På mitt jävla närhetsbehov.

Och nej,jag vet inte vad jag känner. Har jag nånsin gjort det? Jag stack till Norge för att komma bort från allt hemma, kunna starta om, kanske t.o.m hitta mig själv. Och så hamnar jag i samma gamla mönster som vanligt, visst jag har bättrat mig på en del saker, men mkt är precis likadant som innan. Kanske är det svårare nu, när jag inte längre tänker hantera alla saker på mitt gamla vanliga sätt. Hur gör folk?
Jag önskar jag kunde stänga av, sluta tänka på Dig och vara så patetisk som bara jag kan.
Är rädd att folk ska tröttna på mitt tjat, tro mig jag är dödstrött på det själv.

Just nu vill jag inte vara här. Jag vill krypa in i mitt lilla skal.

Du kunde inte göra det mer tydligt idag, jag tror vi har sagt allt som kan sägas. Enough is enough, varför kan jag inte fatta det?
Ändå tänker jag på Dig så jävla mkt, och låter Dig uppta min tid. Varför?

Det är jag som satt mig i denna sitsen, jag kan inte skylla på någon annan, jag är världsbäst på att göra det jobbigt för mig själv.
Jag vill verkligen inte ha dig, men jag vill ha dig. Jag vill ha kärlek, eller bara närhet?
Var det bara närhet, eller var det mer känslor än så? Jag har ingen aning.

Jag saknar något, jag tror jag saknar någon. Men inte fan vet jag om det är Du.