och samtalet gjorde att deppkvällen blev en bra kväll istället.

Jag brukar ha svårt att konfrontera saker och ting, säga vad jag tycker och känner. Allt för att slippa såra andra pch mig själv. Men jag har märkt att det funkar inte att göra så,man sårar bara ännu mer, och krånglar till allt.

Iaf, det var B som ringde.

Jag berättade vart jag varit igår, vem han var och så vidare...

Vi pratade om "oss"(kan man säga så redan?!) och jag sa precis allt det jag är rädd för. Distansen, timingen, åldern. Att jag inte riktigt vet jag vill eller är redo för. Att jag inte tycker han är för på på det sättet men att det nog är bra om vi tar det lugnt. Att jag har en tendens att tänka på saker hundratals steg i förväg. Att jag blir rädd för att han verkar vara en bra kille och är snäll mot mig. Att det jag är van att känna när jag träffar någon inte infunnit sig än, kanske för att jag känt på ett visst sätt mot killar som behandlat mig illa och jag inte riktigt vet hur det ska kännas. Det där kanske lät lite konstigt, men det lät bra när jag sa det till honom. : )

Och han sa två saker som gjorde mig så glad.

Att han gillar mig.
Att han inte ställer några krav på mig men att han inte har något intressa av att träffa andra medans jag är ute och reser, och skulle det visa sig sen att det rinner ut i sanden så kommer han ändå aldrig ångra att han träffade mig.

Jag har bestämt mig. Jag ska för en gångs skull ge en bra kille en chans. Ska däremot inte ge Mr M en chans till min vänskap.

Ikväll ska datorn stängad av kl 22 och jag ska försöka sova kl 23. Wish me luck!

Natti