Låg och tänkte på massa saker inatt när jag inte kunde sova.

Bland annat om killarna jag har dejtat de sista åren. Att jag faktiskt träffat en del sjyssta, snälla, fina killar. Som jag av okända anledningar ratat/blivit osäker på osv. (Inte vågat?)
Istället har jag valt att lägga mig tid på stolpskotten.
Det har vart en härlig blandning av dessa; killen som visade sig langa amfetamin, han som redan hade en tjej(visade det sig senare...), den otrogna, den svartsjuka killen som tryckte ner mig totalt, han som inte visste vad han ville och bara lekte med mig hit och dit, han som var kär i sitt ex osv osv. De som på olika sätt gjort mig illa helt enkelt.

Detta är ganska, om inte väldigt, vanligt bland tjejer. Varför gör man så här mot sig själv? Handlar det om att inte tillåta sig själv att vara lycklig? Jag hoppas ju självklart att det är det jag vill, eller rättare sagt jag vet det. Jag vill vara lycklig. Kanske handlar det om att våga släppa den där tron om att  man behöver en till för att vara lycklig?
Eller så kanske man bara måste lära sig vara lycklig med sig själv innan man kan tillåta sig träffa den där syssta,fina,snälla killen som är bra för en.

En av alla mina dåliga ursäkter för att fortsätta vela med stolpskotten har varit att "ja men han är en bra kille innerst inne". Men det är bara att inse:

Det spelar ingen roll hur underbar en kille är, så länge han inte är underbar mot dig.
 
//S