Ær ledig från jobbet idag, och før en gångs skull har jag inte 1000 saker att fixa och ordna. Istællet låg jag kvar i sængen till 12 nån gång, har legat och læst, tvættat lite och packat iordning træningsvæskan.

Ska på middelspass 16.30.

Hur jag æn vrider&vænder på det så lyckas jag aldrig få till mer æn ett pass i veckan.

Kan ju vara det att jag jobbat på olika Cubus de sista veckorna, haft olika scheman hela tiden och inte fått in någon rytm. Hoppas det blir ændring på det snart, før eftersom jag inte lyckas hålla någon stræng diet(kanske lika bra det?) så ær det træningen jag måste styra upp før att hålla all ångest borta.

Det kænns som en evighet sen men ændå som igår, nær jag levde i ångesten, i min egna lilla bubbla, i det jag trodde var lycka. Eller var det det? Jag orkar inte ens børja tænka på det, før nær jag gør det så kommer jag alltid fram till samma sak. Att det var bættre førr, att jag borde børja tænka dumt igen och att jag inte duger.

Det ær bara att bryta ihop och komma igen!

Men men, jag vet att tankarna alltid blir værre nær sommaren børjar nærma sig.

Stackars P och alla i min nærhet som vet om, de fattar sækert lika lite som jag och vet inte hur de ska bete sig.

Jag ber ibland P att hålla koll på mig, att bara "låta" mig æta godis etc på helgerna, før att jag vill kunna æta sunt utan att æta før mycket. Men då blir de också fel før då bryter jag ihop nær han påpekar att jag sitter me en godisbit i handen eller att jag dricker Cola istællet før Cola zero. Och han gør ju det før att jag bett honom, men ændå blir jag arg. Mest på mig sjælv, men de går ut øver honom.

Har en bunt med allevopåsar i en køkslåda som jag køpte men aldrig børjade med. Alla dessa halvfærdiga projekt.