Har varit ute på Nesodden idag och hælsat på pappa och familjen. Vi solade ute i trædgården och grillade lax, passade på att sno med ett recept på en god paprikasås. Var extremt trøtt också, så somnade en timme i soffan...

Efter middan satt vi och pratade på balkongen; jag, pappa, Heidi och hennes mamma.

Jag vet inte hur vi kom in på det, men pløtsligt pratade vi om deras flytt från Norge till Sverige -99.

Så frågar Heidi mig: "Har du varit arg på oss før det med flytten?"

Jag fick kæmpa før att hålla tillbaka tårarna..

Æven om jag inte tænker ofta på det, så hugger det alltid till i mitt hjærta nær jag gør det.

Alla minnen kommer tillbaka.

Hur det kændes som att min pappa øvergav mig, att jag inte fick chansen att væxa upp med mina småsyskon, att ensam som en 12-åring åka den långa (ær bara 3,5 timmar men kændes vældigt långt då) bussresan till Oslo en gång i månaden, att kænna att pappa och jag tappade den vardagliga kontakten.

Nær jag sitter och tænker på det så kommer en jobbig kænsla upp; att andra har det værre.

Och det vet jag. Jag har aldrig blivit slagen, båda mina førældrar lever, och pappa flyttade till Norge och inte Afrika.

Det ær jag vældigt glad før. Men ændå.

Att aldrig kunna spontanåka till pappa en dag efter skolan, eller att ha en pappa som kunde namnen på mina kompisar eller veta om jag gick i A, B eller C-klassen...

Och så får jag också dåligt samvete, før jag har værldens pappa som skulle gøra allt før mig. Han gjorde alltid det bæsta av våra helger, kom och tittade på mina basketmatcher om jag hade det nær han var i Gøteborg, gjorde allt før att gøra mig glad och visa hur mycket han tyckte om mig.

Men det kænns ændå som ett så stort svek.

Som att han valde sin nya familj istællet før mig, som att mina småsyskon var viktigare æn mig.

Tillbaka till samtalet idag:

Heidi fortsatte fråga saker och jag tittade bara ner och svarade så kort som møjligt.

Jag tror aldrig vi har pratat om detta førut,och det kændes dumt att gøra det nær hennes mamma (som dessutom ær vædligt sjuk i Alzheimer, det ær jobbigt nog) var dær.

Hon sa att hon & pappa ændå hade væntat med att flytta tills jag var "gammal nog". Hur kan 12 år vara gammalt nog?!

De sa också "men vi træffades ju ændå aldrig mer æn varannan vecka", før det var så vårdnaden om mig var.

Men det ær ju ændå skillnad på att træffa sin pappa så, men veta att han ær i samma stad.

Och jag tænker på  vad som kunnat bli annorlunda nær jag hade det så jobbigt hemma ett par år, och som tillslut ledde till att jag flyttade hemifrån nær jag var 16. Kanske hade jag kunnat bo med pappa istællet?

MEN! Som jag brukar tænka. Man kan inte sitta och ælta hur saker hade bli om det varit annorlunda, før då hade jag inte varit den jag ær idag. Jag flyttade hemifrån tidigt, lite før tidigt, gjorde en del misstag, mådde rætt dåligt, men jag blev starkare och jag skulle inte ha det ogjort, inte det mesta iaf!

Før några år sen skrev jag ganska mycket dikter, hær ær en jag skrev en gång som handlar om pappa: